Evandro Rocha var ett av Brasiliens kringflyttande proffs — nu lär han unga killar att sätta utbildningen först

På fotbollsskolan i slummen delar Evandro Rocha upp spelarna med västar. En gång i tiden har han själv varit en av dem. En fattig kille med lovande fötter. En kille med en dröm.

— Jag sa alltid till mina föräldrar att jag skulle bli fotbollsspelare, säger han.

Och det blev han. Genom en bekant fick Evandro provspela i både Palmeiras och São Paulo innan han 2002 skrev kontrakt med Clube Náutico Marcílio Dias i ett delstatsmästerskap i södra Brasilien. Drömmen hade gått i uppfyllelse. Men hur ser drömmen ut?

"Det är långt ifrån rampljuset som vi ser i de högre ligorna." Evandro Rocha

Delstatsmästerskap

För de få som lyckas gå vidare från pojkfotbollen och livnära sig på fotboll i Brasilien handlar det mycket sällan om stora klubbar. Snarare blir vägen de mindre lagen i delstaternas olika mästerskap. De brasilianska delstatsmästerskapens högsta divisioner hålls i glipan mellan de nationella ligorna, i januari-april. Alla de stora lagen deltar. För mindre lag på landsbygden är det en möjlighet att skina på de större arenorna. Och för landets många tusentals fotbollsspelare — killar som en gång haft en dröm — är det en möjlighet att få betalt under några månader.

— Jag spelade första divisionen i en delstat i början av året och från och med maj spelade jag i ett lag i andra divisionen någon annanstans, säger Evandro.

Ett av de delstatsmästerskap Evandro medverkade i var i Mato Grosso do Sul, beläget mitt i Brasilien. Tillsammans med sitt lag URSO från staden Mundo Novo, reste han kors och tvärs över en delstat med en yta större än hela Finland. Ett exempel på en motståndare var Corumbaense, i en stad på gränsen till Bolivia. 80 mil bort. Eller när det blev bortamöte mot regerande mästarna Chapadão do Sul, en bussresa på 84 mil.

"Jag kom från en fattig familj och hade föreställt mig att jag skulle förändra vår livssituation genom fotbollen."

I ett urklipp från den här tiden — där Evandros efternamn står bland smeknamn såsom "Polisen" (han hade någon familjemedlem som var något polisiärt i staden berättar Evandro), "Matlådan" (var känd för sin stora aptit) och "Lillcikadan" (lika lång och gänglig som insekten) — står det att resan beräknades ta runt 12 timmar. Vilket skulle visa sig vara i underkant.

— Bussen gick sönder i gryningen när vi nästan kommit fram till hotellet. Det är långt ifrån rampljuset som vi ser i de högre ligorna, säger Evandro.

När drömmen sprack

Fem månader blev det totalt i URSO. Året därpå skulle han förvisso få förfrågan om att komma tillbaka men hade då redan skrivit på för en klubb hemma i São Paulo. Evandro berättar att de flesta spelare som han mötte under sin tid som proffs delade samma liv: en säsongsmigration där mästerskapens längd sätter gränsen.

— Någon gång var laget också med i en annan turnering under året och då kunde jag få spela i åtta månader, fortsätter han.

Återstående månader fick Evandro bo hos sina föräldrar och hanka sig fram genom att delta i olika lokala kupper med prissummor i potten, i väntan på ett nytt kontrakt. Tills dagen då drömmen plötsligt tog slut.

— Jag spelade tills jag var 28. Då lyckades jag inte skriva på några längre kontrakt. Det tog ett tag för mig att fatta det. När jag vaknade om morgnarna kunde jag inte förstå att jag inte skulle iväg och spela, säger Evandro.

Det var inte lätt att acceptera det när illusionen om att fotboll skulle ge pengar sprack.

— Jag kom från en fattig familj och hade föreställt mig att jag skulle förändra vår livssituation genom fotbollen, säger han.

"Brassen föds med drömmen om att bli fotbollsspelare." Evandro Rocha

Dröm och utbildning

Med den lilla sparkassa Evandro lyckats lägga åt sidan under åren på plan kunde han utbilda sig till idrottslärare. Förutom projektet som han leder arbetar han idag även på en privat fotbollsskola som tillhör Santos. Men trots att Evandros berättelse bekräftar hur svårt det är att bli framgångsrik — och att den framgången ofta är en slitsam historia — är det svårt att slå hål i drömmen om ett ärofyllt proffsliv.

— Brassen föds med drömmen om att bli fotbollsspelare. Jag tror inte att det är en sådan kultur i Europa. Jag tror att man värnar mer om utbildning där, säger Evandro.

"De stora klubbarna är ute efter storvuxna pojkar i 7–8-årsåldern." Evandro Rocha

Chansen att bli upptäckt

Evandro lägger ut koner och spelarna får driva bollen runt dem för att sedan slå en passning till en väntande kompis. En del — som Pelé som jag berättade om i första delen — vänder mjukt med bollen vid foten. För någon går det stolpigare till. När jag ser killarna spela kan jag inte undgå att tänka på pojkfotbollen i Sverige och tänka på hur jag själv spelade i den åldern. Skulle jag ha klarat mig här i samma ålder? Hur bra är brassarna egentligen på fotboll?

— Det här är mer av ett socialt projekt. Här finns det också barn som har svårigheter med grunderna, säger Evandro.

Men de som är skickligast då? De spelare jag ser som likt Pelé har både geist och fin bollkänsla. Vad är chansen att någon av dem blir upptäckt av de större klubbarna?

— Chansen är nästan noll för de här killarna. De stora klubbarna är ute efter storvuxna pojkar i 7–8-årsåldern. Killar i de här åldrarna kommer de inte ens och kollar på, säger Evandro.

Så vad återstår då för chanser om man som Pelé fortfarande drömmer om proffsspel? Evandro menar att man kan söka sig till ett mindre lag i stan, eller prova hos någon klubb på landsbygden. Men han är tydlig med killarna på projektet om att de måste skaffa sig en plan B.

— De som lyckas är minoriteten av minoriteten. Du behöver en bra grund för du kommer inte att spela hela livet, av fysiologiska skäl. Du måste ha en utbildning och huvud till att hantera de pengar du tjänar, säger Evandro.

"Jag har haft killar här med en enorm potential som idag sitter i fängelse."

Fotboll som väg

I världens största talangfabrik fokuserar marknadens öga allt längre ner i åldrarna för att lägga beslag på talangerna så tidigt som möjligt. Men frågan är om det gör att nästa Pelé vaskas fram. Eller sållas bort. Samtidigt klarnar något helt annat vid mitt besök på projektet: fotbollen som ett av Brasiliens viktigaste kulturuttryck och sociala tillgång. Ytterst sällan som en snabb väg till rikedom. Utan mer en möjlig stig genom snårig terräng där våld, droger och kriminalitet hotar som en infallen mur på långsidan av en fotbollsplan. Barnen jag möter på projektet kommer troligtvis aldrig leva av den sport de idag utövar. Men när de mer eller mindre elegant rundar sina koner och slår passningar till en kamrat spelar kanske flera av dem idag för sina liv. Utan att veta det.

— Jag har haft killar här med en enorm potential som idag sitter i fängelse. Vårt fokus är inte att fostra fotbollsspelare utan att hålla barnen borta från gatan, säger Evandro.

Mästarnas liga

Träningen är över för idag. Plötsligt strömmar barn in från alla håll och kanter. En boll — nej bollar — sätts i rullning, och en match mot ett mål bryter ut bland barnen där jag har svårt att förstå vem som spelar mot vem, eller om alla spelar mot alla. Barn med projektets uniform delar plan med killar som spelar barfota, några med en enda strumpa. Det hojtas högt, straffar läggs, hörnor slås och när någon lyckas näta rusar ett karnevalståg av spelare för att fira vid hörnflaggan framför de ospacklade tegelstenskåkarna, som hade de avgjort finalen i Champions League. Och det har de kanske.

På den del av planen där den karnevaleska matchen inte spelas, står ett par killar med en varsin spole lina i handen. De flyger en varsin drake. Drakarna svävar högt över den lilla fotbollsskolan.